Har i hela mitt liv varit och är fortfarande optimist. Men det kan inte hjälpas! Ibland (allt oftare) ställer jag mig frågan: Vilken utveckling sker i vårt samhälle?
Ekonomiskt var Sverige tidigare ett ganska jämlikt land. Det är vi inte längre. De ekonomiska klyftorna i vårt land har i decennier ökat snabbast av alla länder inom OECD. Vi har inte längre det sociala skyddsnät som vi hade tidigare. Men vi har fått fler dollar-miljonärer.
Antalet miljonärer säger inget om hur välfärden fungerar i samhället. Det gör däremot antalet medmänniskor som far illa. Allt oftare kommer rapporter från hjälporganisationer som larmar om tillståndet i samhället. Angår detta mig? Kanske det? Men vi har det ju bra hemma hos oss. Men tänk om vi skulle tänka om?
Solidaritet, samarbete har varit en nödvändighet för vår överlevnad. Kan det vara så att i vårt överflöd övergår vi till ren egoism? Medmänniskor med olika funktionsnedsättningar får det allt svårare när hjälp och stöd dras in. Vill inte tro att det ska behöva gå så illa. Men häromdagen fick jag en rejäl så kallad ”käftsmäll”.
Läste om hur synskadade får allt svårare att få hjälp med ledsagning i sitt dagliga liv. Enligt Synskadades riksförbund har antalet synskadade med stöd enligt LSS på tio år minskat med 65 procent. 2010 hade 2484 personer stödet. Tio år senare var det bara 855.
Ett exempel ur vardagen. För en fullt seende är det en bagatell att i affären inhandla sina varor. För den som är blind eller har starkt nedsatt syn, är det närmast omöjligt. Ledsagning är en nödvändighet för att synskadade ska ha möjlighet att leva sina liv någorlunda drägligt. Det stödet från samhället ska inte behöva diskuteras.
Vad göra? Kanske borde alla politiker (och väljare) tvingas att leva en vecka med helt förbundna ögon? Det kanske räcker med bara en dag för att fatta galoppen?