Det finns gott om hundar i Skellefteå och antalet tycks ha ökat efter pandemin. Det är trevligt med hund, men det innebär också ett ansvar. De flesta som rastar sin hund längs våra gång- och cykelvägar sköter sig exemplariskt, men känslan är att undantagen ökar. Ett av problemen stavas flexikoppel. Inte sällan promenerar husse eller matte på ena sidan vägen medan hunden nosar i vägkanten på andra sidan och mellan de båda ligger linan i kopplet spänd över vägen.
Det finns förstås varianter på temat. Ibland en cyklande hundförare. Ibland en hundförare mitt i banan hållandes två små älsklingar i var sitt koppel nosande i var sin vägkant.
När någon medtrafikant ska passera eller möta ett dylikt ekipage uppstår förstås situationer. Ibland blott och bart en överraskad min hos hundföraren, som om vederbörande aldrig kunnat gissa att någon annan levande varelse skulle kunna dyka upp. Ibland också hårda ryck och arga kommandon, som om det vore hundens fel att hundkopplet spärrar vägen. Ibland, tyvärr, också olycksfall.
Våren och sommaren närmar sig och snart ska el-cyklar och el-sparkcyklar dela gång- och cykelbanan med oss två- och fyrbenta trafikanter. Låt oss slippa onödiga hinder. Den som rastar sin hund längs vägen bör antingen lära den gå fot eller använda ett stramt koppel. Vill man prompt använda en löplina så ta hunden på en skogspromenad i stället.
Själv får jag avstå några motionspass framöver efter dagens möte med en cyklande dam med sin hund i flexikoppel. Hunden gjorde ett utfall mot mig och intrasslad med fötterna i kopplet stöp jag i backen. Lite blåmärken blev det, men tack och lov ingen fraktur.
Efter den här incidenten har jag full förståelse för alla som driver frågan att flexikoppel bör förbjudas.