Att vänstern, framför allt vänster om S, inte har kunnat frigöra sig från arvet efter Sovjetunionen och Kina (Mao) framgår tydligt när man noterar reaktionerna på Rysslands invasion av Ukraina. Under Vietnamkriget var det en enorm uppslutning till stöd för den kommunistiska delen av Vietnam med tusentals demonstranter under många år, allt ifrån kulturpersonligheter, revolutionärer, kommunistsympatisörer, vänsterromantiker och en statsminister som inte skrädde orden. Idag gäller det Ukraina, men engagemanget från vänstern lyser i stort sett med sin frånvaro. Visst har vi en statsminister som agerat kraftfullt i både ord och handling och visst har Ukraina ett stort stöd från de flesta av Sveriges befolkning, men det riktiga engagemanget saknas så till vida att det finns inga stora demonstrationer.

I inledningen av kriget var det väl något hundratal som demonstrerade på Sergels torg och utanför Rysslands ambassad, men i jämförelse med Vietnam-demonstrationerna är det inte mycket att hurra för. Framför allt saknar man vänsterns, då menar jag vänster om S, engagemang. Det är väldigt tyst, visserligen fördömer man pliktskyldigast Rysslands invasion, men kritiserar samtidigt stödet för Ukraina, åtminstone vapenleveranserna. En del som opponerar sig gör det till och med till Rysslands fördel, inte minst en återkommande insändare här på Norran som tycker att man ska ha förståelser för Rysslands agerande.

Det är beklämmande att en så stor del av den svenska befolkningen verkar oroa sig mer för ökade bränsle- och energikostnader än för Ukrainas befolkning, men inte bara för dem utan för hela Europas framtid. En rysk seger som skulle innebära ett införlivande av Ukraina skulle vara en katastrof på många sätt, både säkerhetsmässigt och framför allt mänskligt. Risken finns att baltländerna skulle bli nästa måltavla, även om deras Nato-medlemskap förhoppningsvis avskräcker Putin för att försöka, men säkert uppmuntra till att försöka skrämma och pressa grannländerna, inklusive Sverige till eftergifter mot Ryssland. Det skulle även uppmuntra andra despoter att följa Rysslands väg att tillskansa sig makt och kontroll. 

En del resonerar som Macron att ”vi får inte förödmjuka Putin för att kunna föra fredsförhandlingar längre fram”, men som Zelenskeyj konstaterade var det Macron som förödmjukade sig för Putin. Eller som någon frågade, skulle vi ha resonerat på samma sätt om Hitler, hur hade det gått för Frankrike då?

Capricio