Vår lilla hund och jag går ibland ut mitt i natten. Vi bor på landet; här är oftast tyst så dags. Men inte alltid. Nu hör jag något som måste vara en skogsmaskin. Det känns märkligt att vi har skapat ett samhälle, där träd måste avverkas dygnet runt för att maskinerna ska löna sig.
Nå, hunden lyfter på benet, och vi fortsätter till brevlådan. Tidningen är på plats. Leveranserna från Luleå, där tryckningen numera sker, fungerar nästan alltid. Vi återvänder till sängen, och som pensionär är det lycka att läsa en stund så här dags, utan oro att måste vara på benen om några timmar.
Ibland annonserar tidningen själv om att det går att anmäla flera personer i sitt hushåll för att läsa tidningen via platta eller skärm. Papperstidningen har alltid gått utmärkt att dela. Enda haken är att den kräver papper.
Vi bör vara rädda om våra skogar, avverka med förstånd. På det sättet är alternativ produktion inte att förakta. Men vi bör också värna det som fungerat i många år bakåt.
Papperstidningen är en sådan produkt. Slitstark. Den går att läsa till frukost, förmiddagskaffe, middag efter en arbetsdag, på kvällen i stället för att glo ögonen rödögda vid ännu en skärm.
Visst går det att kritisera hur den ser ut. Men de som arbetar med dess framställning dag efter dag kämpar mot lönsamhetens ok. Nedskärningar av personal kräver lösningar som inte alltid blir optimala.
Men än värre vore om tidningen i handen helt försvinner. Ett tomrum att inte längre ha något att samtala runt. ”Såg du det där i tidningen i dag?” Eller något att själv kunna uttrycka sig i. ”Nä, nu tror jag banne mig jag ska skriva en insändare!”
Stefan Holmberg, Östra Falmark