Vad formar vår världsbild? Bengt Josefssons insändare (1 februari) om att det skulle vara USA och Nato som orsakat Ukrainakrisen, väcker tankar om vad som formar våra världsbilder.
Som ”lillpojk” på 50-talet var jag mer rädd för ”ryssen” än något annat. I hembyn två mil från Storuman, sprängdes ett stort militärt beredskapsförråd rakt in i ”berget”. Det gick rykten om att det i rysk radio omnämnts som ”Råtthålet i Barsele”. Jag gjorde en egen beredskapsplan att gömma i mig ett hålrum intill skorstenen, då skulle de inte hitta mig om ryssen kom.
Om USA visste jag i stort sett bara att där fanns världens högsta byggnad. Och så Kalle Anka och hans vänner. Sen förstod jag att deras ledare – och bland annat ryssarnas – hjälpts åt att få stopp på den avskyvärde Hitler. Men varför amerikanarna hade släppt två atombomber över Japan, kunde jag aldrig förstå – och gör det inte än idag.
Efter hand insåg jag att även Sovjetunionen hade en både blodig och i vissa avseenden neslig historia. Inte minst Stalins sätt att ta av alla friägande bönder deras levebröd, störde mig mycket – mina egna föräldrar hade i så fall strukit med om vår lilla gård funnits där? Jag förbryllades också av hur en del svenskar kunde hålla på kommunisterna. Såg de inte hur toppstyrda ryssarna var?
1977 besökte jag dåvarande Leningrad. Blev fasttagen under en promenad med kameran över axeln. Någon hade sett mig ta ett foto mot en byggnadsställning. I förhöret undrade de om jag var amerikan. Efter viss språkförbistring, släpptes jag som den harmlösa figur de tagit reda på att de haffat. Kommendanturens chef bad om ursäkt, och jag fick rentav ta mig tillbaka till hotellet på egen hand.
I auktoritära stater, är alltid utrymmet vad människor kan och får göra snävare. ”Vanligt folk” kan inte ens skriva en negativ insändare om sin regim. Vill den annektera en del av ett annat land, är det förbjudet att överhuvudtaget protestera. USA blev åtminstone med knapp nöd av med en ledare, som helst aldrig borde kommit till makten.
Stefan Holmberg, Östra Falmark