”Västerbottens skogar behöver brinna i sommar”, är rubriken på den debattartikel som publicerades i Norran på midsommaraftonen 21 juni.
Om någon stolle skulle ta den som intäkt att anlägga en skogsbrand, vore det rimligen en smärre katastrof.
Men nu handlar det alltså inte om detta. Däremot att ur en planerad hyggesbränning, alternativt en brand som exempelvis orsakats av ett blixtnedslag, växer ny fauna upp som får sin positiva verkan. Artikeln, och rubriken, är alltså välment av den skogsexpert som skrivit den. För mig blir den dessutom en resa närapå 60 år ”baki tiden”.
Jag växte upp i en inlandsby med Storuman som närmaste tätort. Ett av de mest självklara sommarjobben var hos dåvarande Domänverket. Många skolungdomar kunde få hjälpa till med skogsplantering.
Några äldre pojkar, jag var en av dem, fick även hjälpa ”storkarlarna” med just bränningen.
Det var ett bokstavligen svettigt arbete – men även roligt.
Många flaskor vatten gick det åt. Lyckan var att hitta en kallkälla att kunna lägga sig framstupa och sörpla ur, och fylla på med i flaskorna. Efter att elden trängt fram över det utvalda området återstod, som också nämns i artikeln, den helt nödvändiga eftersläckningen.
Jag minns, hur tydligt som helst, hur en kamrat och jag kunde hålla på minst flera veckor att exempelvis gräva ur myrstackar.
Det är lätt att uppleva nutidens ”storskogsbruk” med till synes brutalt stora kalhyggen som ett våldförande på våra skogar.
Kanske ställs det inte alls samma krav på återplanering nu som då. Kanske sker det i annan form och utan sommararbetande skolungdomar.
Jag har helt enkelt inte koll på detta. Men skulle jag mot förmodan återvända till exempelvis Noansberget där det brann osedvanligt hejdlöst, om jag minns rätt runt 600 hektar, så skulle det nog kännas både lite vemodigt och trösterikt.
Stefan Holmberg
Östra Falmark