Klimatförändringarna är ett verkligt och obestridligt hot mot hela vår civilisation, effekterna är redan nu synliga och kommer att bli katastrofala såvida vi inte agerar nu.”

Så står det under mål 13 i Agenda 2030. Många anser att ansvaret i förändringen ligger hos större institutioner, hos beslutsfattare, hos andra. Men det kan också vara värt att reflektera över den makt man själv besitter.

Likt barnet som tog sina första steg. Likt den unga vuxna som tog sina första livsomvälvande beslut. Så fortsätter även förändringsprocessen långt senare i livet. Målet må skilja sig, men stegen mot förändring och ansvaret det innebär är detsamma.

Det går alltid att hitta sätt att lägga åtagandet på andra. Det går alltid att hitta argument som förminskar den egna förmågan. Men det man egentligen gör är att säga ifrån sig ansvaret, vilket är lättare sagt än gjort.

Förändring är läskigt. Den drivkraft inom oss, det belöningssystem som finns naturligt i våra hjärnor, är inte att underskatta. Det är vanligtvis orsaken till varför man gör som man gör, och inte alltid som man borde göra.

Det är lätt att lägga sig hjälplös, det är bekvämt om inte annat. Men, för att vara krass så har man i vissa situationer dessvärre inte mycket till val. Någon gång i livet behöver man våga släppa taget om det man tidigare haft som trygghet, och ta steget mot förändringen. Den kan vara skrämmande, men är nästan alltid mot det bättre.

Nyckeln är att ta ett steg i taget. Likt barnet som tog sina första steg. Det är svårt att se resultatet innan man bevittnar det. Det gäller att lita på sin egen förmåga att påverka, på den makt man själv besitter.
Fanny