En välanvänd och väl inövad berättelse som ständigt förs upp i den ekonomiska debatten från högerhåll är att om vi låter de rika bli rikare och håller idén om att man ska kunna bli rik vid liv, så tjänar alla på det.
Detta förheligande av privat egendom sitter som en grundvärdering inom borgerligheten, allt blir bättre om det privata får dominera och äga makten i ekonomin. Vinsterna stiger, initiativförmågan växer och BNP rusar i höjden.
Men denna idé är ju i själva verket sin paradoxala motsats om nu borgerligheten är ute efter att höja BNP. Det är nämligen ett obestridligt faktum att Sveriges BNP-tillväxt aldrig varit så hög som när vi hade det högsta skattetryck vi någonsin haft i Sverige, perioden 1945-1975, då byggdes mycket av den välfärd och den infrastruktur som vi kommit att förknippa med bilden av Sverige. Under denna period låg BNP-tillväxten på 4-7 procent. Siffror som aldrig upprepats trots avregleringar och förvandling av Sverige till ett skatteparadis.
Vi har idag en situation med liknande behov av välfärdsbygge. Vi behöver investeringar i omställningen till ett hållbart samhälle och vi behöver jämlikhet för att sudda bort neddragningar i offentlig sektor, integrera landsbygdens människor i samhällsbygget och massivt satsar på att integrera de stadsdelar som för närvarande rymmer problem.
Men borgerligheten verkar inte vara intresserad av jämlika samhällen eller inte ens allmän ekonomisk tillväxt. Borgerligheten säger bara: om inte Sverige avreglerar och håller en låg skatteprofil kommer vi inte att få några internationella investeringar. I en globaliserad ekonomi måste vi tävla med de andra europeiska länderna om att bli skatteparadis.
Mot detta säger vi: Sverige är en monetärt suverän stat. Vi kan inte få slut på pengar. Vi kan göra de investeringar vi har behov av, hålla ihop landet, och vi kan alla vinna på det. Framtiden kan bli bra, även för våra barn. Staten behöver ta ansvar och leda.