Allt detta är i sin ordning och som sig bör, oavsett vad det handlar om. Med tanke på det sjukvårdssystem vi har i Sverige, samt de skatter vi betalar, är det inte ber än rätt att hälso- och sjukvården är fokuserad på livskvalitetsbaserad likväl som livräddande verksamhet.
Om vi då tar tillfället att fokusera på reproduktiv/sexuell-sjukvård och/eller kvalitet ligger fokus nästan uteslutande på kvinnan. För sanningen är den att om en kvinna lider av något så "basalt" som bristande lubrikation så finns läkemedel att få, och det med subvention. Men, och detta är ett stort men, om en man har problem med erektil dysfunktion, vilket gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att genomföra ett samlag för endera reproduktiv och/eller nöjes skull så då måste denne stå för hela kostnaden.
Behandling med Tadalafil (ofta känt som Cialis) eller Sildenafil (mer känt som Viagra) är dyrt. Oerhört dyrt. Beroende på den enskildes behov kan en månads medicin ligga på runt 1000 kronor, utan att för den sakens skull omfattas av läkemedelsförmånen. Det innebär att en man som lider av erektil dysfunktion, ett i sig ofta väldigt "pinsamt" och ångestladdat tillstånd, behöver betala uppemot 12 000–28 000 kronor per år, från egen ficka, för att ha en chans till eller bibehålla en god livskvalitet samt att, därigenom, ha en chans att skaffa barn på ett "naturligt" sätt.
Hur kan, allt detta sammantaget, på något sätt vara okej och rättvist?
Att vi, år 2023, inte kan subventionera dessa mediciner och om i l alla fall klassa dem som livkvalitetshöjande är för mig en oförklarlig gåta. I mitt fall drabbar det ingen "fattig", men jag hade hellre lagt pengarna på annat som dessutom gynnar närsamhället bättre än att skicka pengar rakt till de stora läkemedelsbolagen.