Signaturen Willes välskrivna synpunkter i Norran den 14 maj om att tillåta ett visst studentfirande i år är i stort relevanta. Jag har svårt att se nämnvärd hälsorisk med att max 25 till 30 unga människor för en stund befinner sig på ett lastbilsflak. Likadant med stilleståndet som drabbat vår lokala idrott. Inget av lagen drar mer publik än max 300 personer per match. De borde utan nämnvärda problem gå att sprida ut och försäljning i pausen kan helt ställas in.
Kan som försök till tröst för ungdomarna nämna något om förhållanden förr. Jag gick ut gymnasiet 1969, första året efter den gamla studentexamen upphört. Vi hade ett lika förvirrat firande. I den vänsterrevolutionära anda som rådde ansågs det inte passande att förhäva oss. Inga mössor och ingen sång, knappt några föräldrar som tordes gratta när vi kom ut från skolans huvudbyggnad. Jag minns inte om vi åkte flak eller ej. Kanske en del, men långtifrån alla.
Eller om vi går bakåt ytterligare i tiden, tidigt 1950-tal. För mina storebröder, 16 och 12 år äldre, var det aldrig tal om att ta studenten – de skulle ut och jobba efter sju år i folkskolan. Om vi backar till föräldragenerationen fick de inte ens detta. 1922 dog min mormor, om det var i spanska sjukan eller lungsoten är jag osäker. Men mamma lämnades som tioåring bort till en annan familj som hade det något bättre ställt. Hon fick knappt komma hem ens på sommarloven längre.
Stefan Holmberg, Östra Falmark