Modern monetary theory (MMT) eller funktionella statsfinanser har sin absoluta utgångspunkt i att statens finanser inte är att likna vid ett hushåll. Ett hushåll baserar sig på inkomster, det använder pengar. Staten är en utgivare av pengar, via riksbanken ger staten ut de pengar staten behöver. Detta gäller i princip alla länder som har en egen valuta.

En funktionell finansiering utgår ifrån allmänintresset, till exempel bra skolor, sjukvård, omsorg, bostäder, bra flyktingmottagning, full sysselsättning, klimatomställning.

Eftersom staten har monopol på att ge ut pengar satsar staten de pengar som behövs för hög måluppfyllelse, hög kvalitet, inom dessa områden. Målet är att verksamheten ska fungera bra, man snålar inte, hög personaltäthet, spridd över landet och så vidare.

Finansieringen är alltså inget problem, om staten får budgetunderskott så gör det inget. Det enda hindret för att ge ut stora mängder pengar är risken för inflation, vilket kan inträffa om efterfrågetrycket blir för stort. Det gäller alltså att marknaden (den reella ekonomin) hänger med, att det finns en dynamik där konkurrensen fungerar och de reella resurserna (främst människor) inte tar slut. Ska detta fungera behöver staten/politiken ha en vision. Utan en sådan blir det inga fler lärare eller sjuksköterskor. De efterfrågade studenterna behöver infinna sig av ett skäl som uppfattas som viktigt och intressant.

Således är full sysselsättning eller en jobbgaranti viktigt för att få ett bra samhälle. Viktiga uppgifter finns. Om statens giv behöver balanseras kan skatteuttag vara ett reglerande verktyg att för att utjämna och eventuellt hålla tillbaka konsumtion. 

Underskott eller överskott i statens finanser är ur detta perspektiv sekundärt. Det viktiga är att staten använder sin potential på ett sätt som gagnar den reella ekonomin.

Poängen med detta resonemang är att staten inte kan skylla på att man inte har tillräckligt i ladorna, för det har man. Sedan kan man inte vara naiv och tro att kapitalet kommer att stillatigande se på när flertalet får det bättre. Så sannolikt behövs också en skattepolitik som håller kapitalet på plats. 

Jens Rundberg, Kjell Dennhag