Sverige har varit alliansfritt i cirka 200 år. Det är en prestation då det har varit många regeringar som styrt under den tiden. Det är ju svårt att föra neutraliteten vidare och det krävs en stark ledare som är villig att anta utmaningen att fortsätta med neutraliteten. Det har ju också tidvis varit si och så med neutraliteten. Trots allt lyckades Sverige balansera mellan stormakterna.
Det var säkert en överenskommelse hur människorna skulle bete sig, då mottot var att vi till varje pris skulle undvika krig. Det lyckades tydligen. Gustav VI Adolf kunde därför varje nyår säga att Sveriges förhållande till andra länder är gott.
Det har länge varit känt att i stort sett hela borgerligheten har ansett att Sverige för länge sedan borde ha gått in i Nato. Den fullskaliga invasionen av Ukraina gjorde att opinionen svängde till Natos fördel och S-regeringen lämnade in ansökan om medlemskap. Det är beklagligt, för det är lättare att gå in i en allians än att gå ut ur den. Att undvika krig är en bättre livsstil än att lägga alla pengar på ett starkt försvar.
Jag har inte räknat så jag vet inte hur många gånger jag hört ord som krig, Nato och vapen det senaste året. Om man upprepar en tes tillräckligt många gånger blir det en sanning. Nu har till och med ett antal chefstjänstemän åkt till Ukraina för att studera hur det går till i ett riktigt krig. En man var intervjuad som sade något i stil med att det är oerhört viktigt för oss att se verkligheten och lära.
Jag har hört att många slutar lyssna på reportagen från krig på grund av deras realistiska inslag. Vi vuxna kan tänka oss vad det innebär, men barn skall inte behöva höra.