De, om någon, har väl tänkt igenom sin situation när de stiger över tröskeln och betalar för en insemination. Ett gigantiskt steg i sina liv. Du skriver om en utopi och i den är alla barn önskade och känner sina fäder, släkten står i kö för att vilja ha ett umgänge och en relation till barnet. Låt mig berätta för dig att världen ser inte ut så.
Det finns oändligt med träsktroll du kan bli gravid med, så jag kan förstå önskan att slippa dessa i ens liv. Det är inte lätt att hitta rätt partner. Så här kan den "riktiga" biologiska familjebilden se ut, den du tycker är så mycket bättre än den som inseminerade mammor kan erbjuda.
Jag har barn med en man som inte ha velat ha vår dotter i sitt liv. Han har inte hört av sig på 19 år nu. Min dotters fastrar, farbröder och kusiner har aldrig provat höra av sig. Farmor eller farfar såg mig aldrig gravid. Inte ett enda telefonsamtal till min dotter från farmor under dessa år.
Min dotter har givetvis sörjt en frånvarande biologisk pappa, men har nu i vuxen ålder absolut ingen som helst önskan att ta kontakt med den sidan av släkten. Min sambo har fått kliva in i fadersrollen. Precis som dessa mammors familjer kommer att göra för de barn som kommer till på Storkkliniken. Genetik är inte kung. Inte alla har den utopin, den du förordar som någon sorts självklarhet, i sina liv utan vi får nöja oss med det vi har och lyckas skapa – med eller utan assistans från Storkkliniken.
Jag tror personligen att dessa mödrar har det mycket enklare att förklara situationen med spermiedonatorn och valet som ledde dit än vad jag hade när jag förklarade för min dotter. Deras barn har garanterat mindre brustet hjärta än vad min dotter har.
Mamma M Burman