2010 utsåg den norska Nobelkommittén en kinesisk dissident till det årets fredspristagare. Vilket ledde till instiftandet av ett alternativt ”Konfucius-pris” efter en kinesisk filosof som levde fler hundra år före Kristi födelse. 2011 erhöll Vladimir Putin detta pris. Vad dagens kinesiska ledare kan anse om den utmärkelsen lär vi nog aldrig få veta. Vips kanske han får en ny.

Alla människor har vi våra brister. Vi gör misstag vi får ångra. Jag har själv gjort sådana som än idag tär på mitt samvete. Men de som har den största makten att göra ont i stor skala borde vara de med den största förmågan att ta kloka beslut.

Så är tyvärr ofta inte fallet. Historien är fylld med exempel. Även vår egen kung Karl XII drog ut i krig där många dog. Eller ta ett land som USA. Visserligen aldrig invaderade av andra makter, men där de själva satt stora spår av lidande som inte kan ses som annat än tragiskt. Ta bara atombomberna över Japan och invasionen i Vietnam.

I tonåren lär Putin ibland hamnat i slagsmål med jämnåriga. När han kom med i en judoklubb, kunde den ådran få ett mer accepterat uttryck. Länge var han mer en iakttagare än en ledare. Tog sig fram mer av lojalitet än egna armbågar.

När detta skrivs lär han ha orsakat 7 000 egna lojala soldaters liv, plus allt lidande inom Ukrainas gränser. Sover han gott om natten? Kanske. Förmågan att rättfärdiga egna beslut tycks vara en egenskap hos många maktmänniskor, i smått som stort.

Hur blir vi av med Putin? Hur undvika att det växer fram en ny? Hjälper det oss att gå med i fler allianser än de vi idag är med i? De som klarar att lösa sådana frågor, vore värd alla de utmärkelser som världssamfundet är i stånd att grunda.

Stefan Holmberg, Skellefteå