Isak Frohm, Norsjö, socialdemokratisk ledamot i riksdagen, sa nyligen i ett nyhetsinslag apropå den saken, att det var svårt att driva igenom bygget av Norrbotniabanan, eftersom länen här i norr har tappat i inflytande.
Det var inte utan att man baxnade när man hörde detta. För hur agerande Frohms parti när frågan om att bygga ut järnvägen längs Norrlandskusten var aktuell på 90–talet? Intresset var i stort sett obefintligt.
Jag var verksam som ledarskribent på Norran på den tiden, och när vi började skriva om detta, möttes vi av rent hån från inte minst dåvarande kommunalrådet Lorentz Andersson. Han skröt rentav om hur det hade gått till när persontrafiken in till Skellefteå via stambanan lades ner.
När så projekt Botniabanan aktualiserades lät det likadant från Skellefteås socialdemokrater. Ändå tills det stod klart att utbyggnaden skulle stanna i Umeå. Då blev det annat ljud i skällan.
Sedan ska det i rättvisans namn påpekas att intresset från högerhåll var lika obefintligt. När jag vid ett tillfälle föreslog att tidningarna längs kusten en dag skulle ha en gemensam ledare med kravet att järnvägen skulle byggas, avvisade de två högertidningarna Västernorrlands Allehanda och Norrbottens-Kuriren tanken.
Länge, alltför länge, har Socialdemokraterna satt sin prägel på de norra delarna av vårt land. Detta med Västerbotten som undantag tills ett skifte skedde 1979. Väljarna intalades att den stora och starka staten, givetvis ständigt med S vid regeringsmakten, skulle tillföra dem välfärd och välstånd. Vi kan se hur den positionen håller på att urholkas i takt med att det går upp för allmänheten att det inte är staten utan invånarna själva och de företag de verkar inom som ger resurser till den välfärd det i stort sett råder enighet om att vi vill ha.
Mats Nilsson, Umeå