Det man säger om oss, ingen nämnd och ingen utpekad, stämmer så bra: Vi klagar på allt – verkligen allt. Är det inte vädret, så är det plogningen. Är det inte vårdpersonal, så är det chefer. Är det inte det ena så är det absolut det andra.

Jag blir så trött på det och försöker ignorera och se förbi. Min spontana reaktion och handling av allt klagande blir att jag går runt och ler mot folk. Säger hej till alla, även till dem som ser bekymrade ut. Jag sjunger en trudelutt på Ica, och kanske tar ett danssteg under promenaden. 

Jag försöker i alla fall att lätta upp, men får ibland kommentarer som: Varför hälsar du på alla? Är du aldrig arg och sur? Att du orkar! Visst har även jag tillgång till dessa känslor som ilska, irritation, frustration med mera, men jag vill inte låta det bli en del av mig och min personlighet. Inte heller att det ska bli något folk förknippar mig med. 

Plus att de övervägande reaktionerna jag fått av mitt beteende faktiskt är positiva och väger upp mot de negativa.
Så, vad jag vill säga är: Klaga mindre. Le mer. Skratta mer. Sjung och dansa. 

Prova, det påverkar både dig och din omgivning.

M