När vi förfasas över Putins krig i Ukraina, känner ilska och vanmakt över all död och förstörelse. När vi ser bilder av rullande pansarfordon, precisionsbombning och rykande ruiner så måste vi komma ihåg att uppskatta den teknikutveckling som gjort detta krig möjligt.

Tänk på alla ingenjörer som med millimeterprecision räknat ut hur man skapar största möjliga förödelse, och hur samma ingenjörer sedan hittat på motåtgärder för att skydda oss. Tänk på de digitala utvecklare som programmerar kamikazedrönare och missiler att själva leta upp sina måltavlor. Skattebetalad spetsteknik när den är som bäst.

Jag önskar att det jag skriver bara var ironi, men vi måste tänka på tillväxten, på hur många arbetstillfällen som skapas i krigsindustrin och hur många privata företag som växer och frodas när hela världen kapprustar. Död och förintelse har nyckeln till alla statskassors ymnighetshorn, grönklädd argumentation behöver inte brottas med de neddragningar som vård och omsorg ständigt stångas mot.
Krigsmateriel är en tillgång vid global diplomati och en viktig exportvara för handelsbalansen. Sverige kanske inte exporterar vapen till krigsförande länder men tekniken säljs på en global marknad.

Det kan låta cyniskt, men bygger man och säljer bomber så ska man inte bli överraskad om det ibland dyker upp någon liten man med storhetsvansinne som faktiskt använder den sprängkraft han köpt. Missiler och granater har ju inte så många andra användningsområden.

Om jag fick bestämma så skulle världssamfundet ges rätt att straffbeskatta all vapentillverkning i tillverkningsögonblicket, att vapnen själva betalar för den skada de kommer att åsamka. För vi måste, om inte annat än för våra barns skull, hitta ett sätt att göra väpnade konflikter olönsamma.