Det handlade inte i första hand om de tunga lyften, utan om alla de intima, sårbara situationerna. Att hjälpa en gammal människa att äta, utan att kränka hennes värdighet – under tidspress. Att duscha en gammal man som skäms över att han inte klarar det själv. Att byta hans blöja, på ett sätt som låter honom bibehålla sin självrespekt.
Som tur var, fanns där de erfarna kollegorna att läsa av. Aina som kunde lyfta en demenssjuk dams vresiga morgonhumör med ett välriktat skämt på klingande bondska. Olga, som varmt och tryggt kunde lugna den oroliga fru som letade sin bortgångna make i korridorerna. Eller min mamma Sissel som arbetade i terapin – numera nedlagd – där dagens Norranläsning och fikastund var den ljuspunkt som gav livet sammanhang och mening.
Idag ser jag kommunens vård- och omsorgschef Linda Dehlin förklara i SVT att personalen ska börja arbeta varannan helg. Schemaläggningen ska "effektiviseras". I Norran läser jag att det ännu fattas 130 personer för att klara sommarens vikariebehov. Den som inte ser sambanden, måste låtsas vara blind.
Min kusins sambo Hannele konstaterar i inslaget: "Det går inte att effektivisera inom vården. Det går att göra inom industrin, men inte i vården". Hon har rätt. Det går inte att dra på stödstrumpor snabbare (ni som vet, ni vet). Det går inte att dela mediciner snabbare eller att hjälpa en gammal människa att borsta tänderna snabbare. Omsorg tar tid – därför att omsorg är tid.
Då återstår att klämma mer tid ur personalen. Dehlin hoppas att "vi i förlängningen kan komma fram till att det här blir bättre för dem vi är till för, för våra brukare". Den föråldrade synen på vårdyrken som ett kall, smyger fram mellan raderna. Men vårdbiträden och undersköterskor är inte bara "till för" sitt jobb. De är också till för sina barn, sina anhöriga – och sig själva.
Hannele har ägnat de senaste åren åt att läsa till specialistundersköterska. Hon älskar sitt jobb. Men nu berättar hon att hon har en plan B, om kommunen väljer att ytterligare försämra arbetsvillkoren.
Ska vi ha omsorgspersonal kvar av den kaliber som jag hade turen att få arbeta med, är det dags att börja se dem för de yrkesskickliga professionella de är. De gör insatser dagligen som få av oss vanliga dödliga skulle klara.
De förtjänar respekt, och de förtjänar sin helgvila.