Bildning har blivit viktigt i en tid när mörka skuggor som Trumpism, högerextremism och fascism drar över världen. Vårt skolsystem bygger på konkurrens och betyg – segregation istället för integration. Professionens roll har satts ur spel genom att föräldrar väljer bort lärare istället för att samverka med skolan. Experterna på bildning och lärande "hunsas" av elever och föräldrar. Lärarnas auktoritet undermineras av valfrihetssystemet då både föräldrar och barns åsikter är viktigare än lärarnas.
Jag citerar Lars Ingelstams senaste bok Systemen, välfärden och det gemensamma: "Starka argument talar för en måttfull paternalism (enkelt uttryckt pappa vet bäst) och ansvarstagande professioner är en bättre grundprincip för välfärdssystem, än valfrihet och konkurrens". Vi har mera kunskaper än någonsin, men vet allt mindre tillsammans. Det har märkts i år när pandemin grasserar.
Konspirationsteorier och "fake news" sprids på Facebook och Twitter. Det finns grupper som inte tror på samhällets institutioner och politiker längre. De mest horribla påståenden kan stå oemotsagda eftersom de olika grupperna aldrig möts. Detta är också friskolorna och friskolereformen ett exempel på. Möjligheten att välja bort barn från vissa områden minskar förståelsen för varandra när man blir vuxen.
Vi behöver enligt professor Sverker Sörlin vitalisera förståelsen för den allmänna bildningens nödvändighet, allt för att motverka politiskt auktoritära krafters kunskapsfientlighet och undergrävandet av samhälleliga institutioner. Redan 1924 års folkbildningsutredning var ointresserade av en medborgerlig uppsättning kunskaper. Bildning var och är en dynamisk samhällskraft. För att bevara vår demokrati behövs bildning.
Utan rädsla kan nationalismens budskap inte rota sig. Detta kräver strukturella reformer och ett brett stöd av alla partier.
Else-Marie Vikström, Burträsk