Däremot är de glada över att den inventering av värdefulla skogar, nyckelbiotoper, som Skogsstyrelsen sysslat med ska upphöra. Ända sedan 1990-talet har staten bjudit landets skogsägare på kostnaden för att inventera deras skogar efter naturvärden. Alltså de värden som lagen kräver att skogsägarna ska skydda. Nyckelbiotoper har bara hittats på ett par procent av hela skogsarealen och berört få skogsägare, ändå har LRF bedrivit en kampanj mot inventeringen.
LRF:s kampanj ledde till att skogsutredarna fick order av Centern och Socialdemokraterna att slopa nyckelbiotopsinventeringarna, och det levererar man. Däremot släpper juristerna, som gjort utredningen, inte skogsägarnas ansvar för miljön och den biologiska mångfalden som lagen kräver. Skogsvårdslagen från 1993 jämställer nämligen skogsägarnas ansvar för miljö och produktion. Jordbruksminister då var centerpartisten Karl Erik Olsson. Då han presenterade den nya lagen betonade han det stora ansvar som skogsägarna skulle få för miljön. ”Frihet under ansvar” skulle gälla både på egen mark och inom ramen för hela branschens sektorsansvar.
Friheten ser man på dagens växande hyggen, men ansvaret märker man inte mycket av. Resultatet har blivit kala vinstmaximerade hyggen och en lång lista med hotade skogsarter. Hittills har skogsägarens miljöansvar i stort sett inskränkt sig till att kryssa i att hänsyn ska tas då de skickar en avverkningsanmälan till Skogsstyrelsen. Enligt utredningen ska skogsägarnas ansvar för kunskap om naturvärden på den egna fastigheten därför ”tydliggöras” och den föreslår att de ska börja upprätta ”naturmiljöbeskrivningar”. I stället för gratis inventeringar av staten, kan det nu bli så att det börjar kosta för skogsägarna, det kan de tacka LRF för.
Nuvarande lagar, skogsvårdslag och miljöbalk, har funnits i mer än 25 år och nu anser alltså juristerna att det är dags att börja följa dem. Mellan raderna ryms en svidande kritik av Skogsstyrelsen, som inte hävdat lagen. Om kravet om kunskap om naturmiljön genomdrivits redan då skulle det svenska skogslandskapet ha kunnat vara i ett mycket bättre skick. I stället har det resulterat i 25 förlorade år för den biologiska mångfalden i skogen.
Mot den här bakgrunden är det förmodligen bra för mångfalden att nyckelbiotopsinventeringen läggs ner. Den har gett Skogsstyrelsen alibi att inte ställa krav på skogsägarnas kunskap om miljön. Utredningen vill alltså att lagarna ska börja gälla, men man vill också bjuda in till ökad frivillighet från skogsägarnas sida genom att sockra den statliga ersättningen. 100 procent skattefrihet ska gälla för beloppet till skogsägare som vill skydda värdefulla skogsmiljöer i framtiden. Det är betydligt bättre än dagens villkor för de flesta skogsägare. Detta generösa erbjudande nämner märkligt nog inte de två ordförandena som något positivt.
För att klara det nya uppdraget bör Skogsstyrelsens ledning bytas ut. Nya krafter krävs, och inte minst kunskaper. Detta för att återupprätta det svenska skogsbruket som på världsscenen jämförs med skogsskövlare som Indonesien på Borneo och Brasilien i Amazonas. En viktig aspekt i sammanhanget är missuppfattningen att skogen är förnyelsebar. Det är den inte, träden är förnyelsebara, men skogen som fungerande ekologiskt system ödeläggs om marken kalhuggs och markbereds.
Det är det som politikerna bör ha som utgångspunkt då utredningens förslag ska diskuteras vidare. Dessutom bör politikerna se till är att det finns resurser att skydda de sista spillror av gammelskog, med fungerande ekosystem, som vi har kvar, och då inte bara i fjällen.
Rolf Segerstedt