Som återvändande Skelleftebo såg jag fram emot, att få besöka och se stans prisbelönta stadspark. Pengarna lär ha flödat men vad gör det om 100 år, om det blir till glädje för alla skattebetalande kommuninnevånare. Tanken är god tycker jag.
Vid det efterlängtade studiebesöket en underbart vacker sommardag, möttes jag först av den omtalade rosenpergolan och min beundran höjdes med ens till skyarna. För att inte tala om de prunkande ståtliga maskrosorna som satte en pikant prägel på hela stadsparken.
Vandringen fortsatte bland mjukt vajande naturgräs och vass. Tuijan hjälpte också till att lysa upp med sin intensivt färgsprakande bruna nyans. Nästa upptäckt var ädelbjörkarna, med vit stam och bruna blad. Dessa ståtliga träd, lyfte mitt sinne till himmelska höjder. Tänk om det vore lite stil i Björkarnas stad, tänkte jag och suckade till lite som nuvarande Umebo. I min stad, på min gata, där är alla björkar gröna och alldeles gratis dessutom, så trist.
I slutet på promenaden satte jag mig på en bänk och njöt av sommaren och älven man skymtar. En kommunalanställd satt på en annan bänk och långvattnade ogräs och vass, som också måste få sitt i torkan. Vilken oas jag sitter i, tänkte jag och njöt. Då kom en grupp turister, alla med kameror på bröstet.
Men varför tog våra gäster inga bilder i Skellefteås lilla lustgård?
Adam