Jag lyssnar, tar in och försöker igen. Nu med vetskap om att jag borde göra som du och många andra säger istället. För ni vet bäst. Ni som har ett självskrivet facit, men inget problem. "Det är ju bara att ..." Nej! Det är inte lätt. Det finns inget facit. Dessa svårigheter har kommit smygande och nu är de så stora att de går ut över vardagen och det pågående livet dygnet runt. Hur mycket kommer jag orka innan jag knäcker mig?
Skammen. Det gick inte i dag heller. Skulden. Gjorde jag fel? Sa jag fel saker? Blev jag för arg? Var jag för mesig? "Det är väl bara att", sa ni. Pratar ni om mig när jag inte hör? Om hur knäpp, svag och totalt oauktoritär jag är som inte bara löser problemet. Problemet som ni inte har, men som ni har lösningen på. Vilken dålig människa jag måste vara i era ögon? Nej. Jag tror inte ni är så hårda mot mig. Den som dömer värst är nog jag själv. Skammen. Skulden.
Äntligen får även jag stöd att skala bort det dystra och skamfyllda höljet av jag-måste-vara-en-värdelös-mamma. Äntligen ser skolan, psykologen, kuratorn, rektorn, ämneslärarna, specialpedagogerna, skolsköterskan samt socialförvaltningen och snart även Bup att sonen har svårigheter som han, och även jag, måste få hjälp för att kunna komma vidare med. Vi måste arbeta i team. Vi måste hitta svaret på hur vi ska komma så långt vi kan mot bättre självkänsla, ångestdämpning, rutiner och en fungerande vardag för honom. Och hela familjen. Varje elev med dessa svårigheter är likt ett unikt pussel. Med en lika unik lösning.
Det är faktiskt inte bara att höja rösten, vara mer bestämd, bära honom till bilen, bjuda hem klasskompisar till oss utan att han vill, straffa honom om han inte lyder, muta honom om han gör som jag vill eller något annat simpelt – något som du gärna kommer med oombedda tips om. Det funkar inte. Dagens skolmiljö passar inte alla. Det funkar för tre av mina barn. Inte för mitt fjärde. Jag läste någonstans att det är viktigt att inte glömma bort att de elever som berörs en gång var sexåringar som gick till skolan med en liten ryggsäck och solsken i blick.
Mitt barn är hemmasittare.
Mamma