Ett jobb som likväl som fysiskt ofta är psykiskt tungt. Många brottas med dåligt samvete för att inte ge vårdtagarna det de behöver utöver grunden. Att inte hinna prata med de, ge de meningsfulla dagar. 

De stressar, gör sitt bästa men ofta räcker det ej till. Och samtidigt samvetsstress gentemot sina kollegor. Att någon annan får dra ett tyngre lass om man ”fastnar” hos någon längre än de minuter det ska ta. Att inte känna efter och gå till jobbet även om en inte är helt frisk, för att inte sätta mer press på kollegorna. 

Att täcka luckor och jobba än mer obekväm arbetstid. Allt för att vårdtagarna och kollegorna ska ha det bäst möjligt. I dag lever vi längre och kommer senare in i äldreomsorgen, behoven ska vara stora för att få hemtjänst och än mer för att få plats på boende. Detta medför att det blir fler äldre och många har komplexa behov utifrån sina förutsättningar. 

Att vårda alla lika fungerar dåligt. En fingertoppskänsla som utvecklas över tid: Kalle behöver lugnas många gånger i timmen, Agda frågar 100 gånger per dygn samma frågor, Assar blir arg när han inte får gå hem och Kerstin kommer på varje dag att maken är död med efterföljande ledsenhet. 

Hur ska denna känsla få utvecklas för omsorgspersonalen, när tid knappt finns för samtal eller utbildning i omvårdnad/bemötande av olika karaktär som de dagligen möter? Så frågan är till politikerna: Ska ni inte bli gamla? Eller tror ni att ni löser vårdkrisen innan dess? Tiden går fort och mitt tips till er är att sätta fart.

Visserligen finns det knappt någon arbetslöshet i kommunen i dag, men är jobben attraktiva flyttar folk hit. Höj lönerna, minska veckoarbetstiden med bibehållen lön. Då skulle jobbet hjältarna i vården gör vara attraktivt. Vi vill känna oss värdesatta och ha ett jobb som är givande. Ett jobb med förutsättningar att få utvecklas och inte gå under av samvetsstress. All heder till de som orkar att stå kvar, de som dagligen gör det de kan för våra äldre.