Under dessa dryga dussin år som jag varit yrkesverksam, kan jag bäst beskriva mig själv som mångsysslare. Jag har arbetat med många olika saker så som att klättra på tak och lagt plåt, måleri och smetat färg på allehanda sorters ytor, jobbat inom lantbruk, kört ismaskin och skött om idrottsanläggningar, bryggt och buteljerat öl på bryggeri, fastighetsskötsel i olika beskaffenheter. Såklart har jag också hunnit med att vara en sväng på Northvolt, röjt snömassor, plockat bråte och samordnat ett litet arbetslag. 

I och med denna variation av arbetslivserfarenhet, tycker jag mig med visst fog kunna argumentera för en till synes impopulär ståndpunkt: att sex timmars arbetsdag vore en bra sak. Ity jag vill för min menings skull tydligt understryka att jag inte kan erinra mig om ett enda jobb som jag haft, där alla de idag reguljära åtta timmarna behövts för att uträtta dagens beskärda uppgifter. I regel så har åtminstone ett par timmar av arbetsdagen bestått av "dötid".

Inte heller tror jag att jag i arbetet är effektivare, på något sätt duktigare eller bättre på mina uppgifter än någon annan. Förmodligen är det tvärtom; antagligen gnäller jag bara mer. Snarare handlar det om faktumet att åtta timmars arbetsdag är ett påfund som har mer än hundra år på nacken, och därmed egentligen är tänkt för en arbetskultur där plogen fortfarande drogs av kreatur, och fabrikerna alltjämt var ett förhållandevis nytt fenomen i detta land. Med dagens teknik, dessutom med hänsyn till den tekniska utvecklingens tilltagande acceleration, finns det anledning att ge tillbaka till arbetande människor. Särskilt gällande de grupper där löneutvecklingen stått och fortfarande står mer eller mindre still.

Hur som helst, ovanstående skäl må egentligen vara. Då allting till syvende och sist är subjekt inför den enskildes kännande och tyckande, ska jag också redogöra för detta. Rätt många delar min känsla och uppfattning: arbetet subtraherar från livets mening. Arbetet är icke det som skänker ens självkänslan existensberättigande. I sanning så avskyr jag att gå till jobbet. Att sätta sig upp på sängkanten klockan halv sex på morgonen, det är formligen omöjligt att finna någon som helst mening i det. När jag sedan kommer hem är gnuttan till livsvilja förbrukad, men tvätten och disken återstår. Ja, hela den där gamla utnötta klichén. Vissa saker blir klichéer av en anledning.

Nu talar jag ju mest för mig själv, men: fick jag tillbaka två timmar dagligen, då vore mitt liv lite mer värdefullt.