Vår moderna digitala teknologi med sina ”molnanläggningar” fordrar gigantiska serverhallar för alla nätverk och processorer. Värmestrålningen kräver floder av kylvatten och en elförbrukning som uppgår till vad ett halvt kärnkraftverk producerar. Att denna dataverksamhet är både elslukande och miljöförstörande säger sig självt. Likväl lockar staten med extremt låga elpriser för att ta hit fler utlandsägda serverhallar till norra Sverige.
Borde inte vår elförbrukning och miljöförstöring minskas? Varför inte pröva ett enkelt sätt? Bland Sveriges tiotals miljoner datorer, mobiler, laptops etcetera är de flesta inställda för att utan avbrott kommunicera med ”molnet” och lagra eller sända data. Men om vi i stället ändrar inställningarna till att molnet endast används när jobbet är klart att sparas? Vore detta någon större nackdel om man betänker att den radikalt minskade verksamheten för servrarna sparar såväl el som miljön. Jag hoppas att våra bredband inte gjort oss så bortskämda att vi inte vill skydda och spara miljön.
Ja, så var det min idé om alla plastfragment som ansamlas i haven. Vårt överflöds- och plastsamhälle har länge och hänsynslöst förgiftat världshaven med simmande partiklar av plast som skadar fiskar, skaldjur och valar med mera inifrån. Skräpet simmar omkring på alla djup. Därför vill jag utnyttja jordens 55 000 fraktfartyg som rör sig på de sju världshaven. Deras väldiga dieselmotorer kyls nämligen med havsvatten som sugs in vid fartygens bottenparti.
Varför inte ta bort två meter av insugsrören och placera en roterande sil där? Om man på goda grunder antar att insugsrören har innerdiameter 200 millimeter och vattenhastigheten är 3 meter per sekund kan man räkna ut den sammanlagda sil- eller filterkapaciteten hos de 55 tusen fartygen: 500 miljoner ton (kubikmeter) per dygn. Hur mycket plastskräp som samtidigt insamlas är svårare att beräkna. Varför inte testa den prisbilliga metoden/principen på några fartyg? Visserligen är havens sammanlagda volym nästan oändlig, men halten föroreningar kommer åtminstone att minska.
För att ta teknologin bruk måste internationella överenskommelser och traktat förstås ingås, gärna på FN:s initiativ och beskydd. Rederierna bör få statliga bidrag till kompletterande installation och ersättas periodiskt för avlämnad och redovisad ”skräpfångst” i frekventerade hamnar. Då mycket redan finns installerat på fartygen blir anläggningskostnaderna måttliga.