Det borde vara självklart , men stundom känns det ganska mörkt. Just nu känns det mörkt. Krig som rasar – barn som gått sönder invärtes på grund av bomber. Barn som gråtande berättar att de förlorat allt, barn som inte längre känner hopp.
Vad gör det med människan att vara i krig och vad gör det med oss som bor långt borta och ser .... panik, ångest, vanmakt, bestörtning och sorg. Dessa känslor är naturliga i sammanhanget, de kommer för att riva upp en reaktion, de kommer för att vi ska reagera via empati och ställa oss upp för att hjälpa varandra, de kommer av medmänsklighet.
När det gäller krigens miljöpåverkan är de givetvis oerhört stort, mycket av föroreningar kommer från krigsflygplan, stridsfordon och avfyrning av ammunition. Vattnet förorenas och vilda djur lider. Människor lider. Barn lider.
Snälla låt oss rusta för fred och en stadig demokrati istället, jag tror inte den vägen går genom att fylla på med fler vapen och att Sverige till exempel går med på ett DCA-avtal med USA.
Regeringen och militär i vårt land som varnar folket, beredd er på krig och kris. Det finns olika sätt att rusta beredskap och jag tror verkligen på samarbeten och samverkan, för i takt med klimatförändringarna kommer kriserna tätare även här i Sverige.
Samverkan mellan varandra kan vara något av det bästa vi kan göra, veta att om jag får problem så har jag en god relation med mina grannar, vi hjälper varann istället för att roffa åt oss. Att vara rädda om varann istället för att vara rädda för varann.
Jag hoppas på en framtid där människor hjälper varandra , där vi varit villiga att offra en del bekvämligheter fast återupptäcker gamla – som att vara i skogen, att samverka, samodla. Där vilda djur, skogar och övrig natur har starkt skydd mot exploatering. Där barnen känner trygghet, där vi är rädda om varann.