Texten skrevs i ett annat sekel – men allt känns igen

1938 annekterande Tyskland Österike, samma år skrevs texten som insändarskribenten refererar till.
1938 annekterande Tyskland Österike, samma år skrevs texten som insändarskribenten refererar till.

Det känns som i dag, men skrevs på juldagen 1938. Erik Hjalmar Brännström var då 28 år, bodde med sin fru och tre små barn i huset på Drängsmarkskläppen, Byske kommun.

Insändare 28 december 2020 07:30
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

På juldagen skrev han ner några tankar som beskrev det han upplevde.

”Det är ganska underligt. Juldagen 1938 är inne, marken är bar. Ej hör man några bjällror som pingla från en ångande frostbiten häst. Ej hör man vidare gnisslet från medarna som förr gav ottesångsfärden sin verkliga prägel. Allt är sig olikt, de snöklädda granarna, de av snöplogen vackert formade snödrivorna finnas ej till, naturens vackra landskap är borta. 

Där den snöklädda granen skulle ha stått, står istället en grön lummig gran minnande om att än är det sommar, där den rena vita drivan borde legat där speglar sig en mörk rand av grus och sten. Det enda som säger oss att det är jul är almanackan, ångan från en härlig kittel fylld av julkorv eller lutfisk, samt den tända granen, stojet från små oskyldiga barnaröster som just tittat igenom sina julklappar och äro som bäst i färd med att byta och smått kivas om de olika sakerna.

Men trots att markens sedvanliga exteriör är sig olik äro människorna stämda i verklig julglädje. Den ensamme vandraren ute på landsvägen har fått lov att reda sin bädd i den gamla höladan där han trött av sina vedermödor somnar tills morgonen gryr, då en och annan präktig husmor ber honom komma in och äta sig en bit mat. Sover han månne gott denne gamle man? 

Förvisso gör han det, men i drömmarnas rike kommer han säkert ihåg barnaåren, julen hemma hos far och mor, lugnet, tryggheten, glädjen från fordom, men mitt i denna underbara dröm vaknar han, känner hur kölden biter i hans arma kropp, allt är sig likt igen, lyckan som nyss gjorde sig förnimbar har med ens förvandlats till en känsla av skygghet och otrygghet, vardagens vedermödor ter sig i sin naturliga dager. 

Men tänker han, vad ni äro lyckliga, ni som bo kvar i edra hem, med föräldrar och syskon, ni som icke av kanske ren äventyrslusta, av misslyckade spekulationer eller av ren olycka tvingats till denna sorgliga miljö. Till er vill jag rikta en maning och ett tack, titta icke snett på mig, kom ihåg jag är en av eder, tala icke ont om mig när jag går, var vänlig mot mig och till sist tack för den tid jag var en av eder och tack för de gånger jag blir vänligt bemött.

Till sist en hälsning – känn dig tacksam för hem, för mor och för far och för all den ondska och förtal du slipper undan medan du är dig själv.”

Det har gått 82 år och mycket är sig likt. I dag har den ”underliga” vintern blivit ett känt problem som vi för det mesta rycker på axlarna åt och accepterar. 1938 fanns ingen pandemi att oroa sig för, men oroligheter i omvärlden och ett stundande världskrig förmörkade tillvaron.

När ett virus nu kan både lamslå och samtidigt förmå en hel värld att släppa all kontroll över ekonomin, borde väl mänskligheten vara så pass intresserad av sin egen och avkommornas överlevnad att vi tänker om. Att rädda klimatet måste också få kosta. För alla. Eller är du undantagen?

Melker Johnsson, Skellefteå

Ämnen du kan följa