Industrins krav för att våga satsa på kärnkraft, den bygger på att det finns ett brett samförstånd mellan de stora partierna i riksdagen. Eftersom Socialdemokraterna för stunden inte har någon egen politik, så verkar de satsa på ett bisarrt motstånd mot kärnkraften, genom att vägra ge ett klart besked i frågan, detta trots uttalanden från dem om att Sverige behöver ny kärnkraft. Det gör att det råder stor oklarhet i Socialdemokratins energipolitik.
Magdalena Andersson menar att det kan dyka upp andra energikällor och då kan man inte låsa fast sig i en dyr kärnkraftssatsning och därmed skuldsätta kommande generationer. Hon menar att det behövs en omfattande energidebatt partierna emellan, men det stadiet har redan passerats. Eftersom det tar minst tio år att bygga upp nya kärnkraftanläggningar, så brådskar det att ta ställning i frågan.
Att hantera frågan på Socialdemokraternas vis, alltså att vägra ge besked i frågan, det är inte ansvarsfullt av ett stort politiskt parti i en så viktig fråga. Lite tillspetsat skulle man kunna kalla Socialdemokraternas ovilja att ge besked i energifrågan för ett sabotage av regeringens energipolitik.
Det låter möjligen lite hårt, men effekten av den förda politiken från deras håll, kan bli förödande för svensk industri i framtiden. Att förlita sig helt på vindkraft och solceller i tron att den energin är den billigaste, det förbättrar inte nattsömnen hos våra industriledare. En stabil elproduktion i grunden, alltså en baskraft, är det som tryggar vår industriproduktion och därmed våra industriledare.
Än en gång, att inte ge besked om kärnkraftens framtid, det är nästan lika destruktivt som att säga nej. Socialdemokraterna verkar tänka, att har man ingen egen politik, så kan man i alla fall sabotera andras, då har man i alla fall gjort någonting.