Orsaken till detta kan spåras flera hundra år tillbaka i tiden, nämligen till Axel Oxenstiernas tid (1583-1654). Detta är en struktur med många makthavare och som inte vill se sin makt kringskuren.
Socialminister Lena Hallengren (S) har kritiserat regionerna för att de inte testade tillräckligt mycket i våras när spridningen verkligen tog fart. Trots att kapaciteten fanns och att uppmaningarna var att testa mer, dröjde det flera månader innan man började öka omfattningen. Folkhälsomyndighetens generaldirektör, Johan Carlson, har pekat på det sätt som Sveriges sjukvård är organiserat som en viktig orsak varför. ”Att detta tagit lång tid får nog i huvudsak tillskrivas det splittrade system, med 21 självstyrande regioner, som vi arbetar med i Sverige”, skriver han i ett mejl till SVT:s Uppdrag granskning.
Kritiken är inte ny, regionernas vara eller icke vara har utretts flera gånger. Senast 2007 då den parlamentariska utredningen Ansvarskommittén kom fram till slutsatsen att dåvarande landstingen borde slås ihop till ett antal färre. Regioner som skulle vara starka nog att bedriva sjukvård och smittskydd, var utredningens förmenande. Av detta blev intet och det var regeringen Reinfeldt som satte stopp för det. Frågan återkom 2016 då dåvarande civilministern Ardalan Shekarabi, Socialdemokraterna, försökte skapa sex storregioner, men misslyckades.
Istället är kontrollen över Sveriges sjukvård fördelad till 21 självbestämmande regioner, med folkvalda politiker som har lagen om kommunalt självstyre som sitt främsta slagträ. Med en sådan utformning blir vården mycket ojämlik eftersom vården prioriteras på 21 olika sätt i hela landet. Ursprunget till dagens utformning går att spåra till 1634, till drottning Kristinas tid, då Sverige delades in i län.
Nej, lägg ner regionerna och låt sjukvården få den huvudman den förtjänar.
Olof Lindström, Skellefteå