Som vi kan läsa om dagligen brottas Skellefteå lasarett med många utmaningar. Vårdplatser skärs ner, frispråkiga anställda straffas och avdelningar stängs på grund av sköterskebrist.
Senast nu den 17 mars säger ordförande i regionstyrelsen, Peter Olofsson, till Norran att “det finns en kompetensbrist i hela landet”. Och visst finns det en kompetensbrist, men det är svårast att se som är direkt under lampan. Den största kompetensbristen står regionen nämligen själv för. Det råder inte alls någon generell sjuksköterskebrist. Bara inom regionen. Det finns massor av utbildade och välmeriterade sjuksköterskor, men de arbetar i andra yrken eftersom regionen inte förmått att behålla dem.
Som utbildad sjuksköterska med flera års erfarenhet från regionen arbetar jag själv sedan länge i näringslivet. Under pandemin, när trycket på vården var högt, all selektiv vård ställdes in, avdelningar stängdes och överbeläggningarna var stora erbjöd jag mig att gå in och arbeta under en period. Min arbetsgivare beviljade tjänstledigt. Men trots ett akut behov på personal, perfekt matchning för tjänsten och inga andra sökanden erbjöds jag en lön just över ingångslön trots flera år i yrket, med hänvisning till regionens lönepolicy, vilket gjorde det omöjligt för mig att välja det framför nuvarande sysselsättning. Min berättelse är på inget sätt unik. Jag känner tiotals personer som har lämnat för andra yrken.
Nu står Skellefteå inför den största planerade befolkningsökningen som någon kommun stått inför i modern tid. Vi har lägst arbetslöshet i landet och det största utbudet av lediga jobb. Precis som gruvnäringen i Kiruna och Gällivare har urlakat det offentliga på personal, står Skellefteå nu inför samma utmaning. Om avhoppen från regionen varit stora hittills och nyrekryteringar svåra, vänta bara på vad som komma skall.
Bara en idiot försöker möta ett problem med samma lösning gång efter gång och förvänta sig ett annat resultat, heter det. Regionen har varit en erkänt undermålig arbetsgivare i decennier, om de ska lyckas med den här utmaningen krävs det svåraste av allt, att idka självkritik och erkänna att man själv har haft fel och misslyckats – att man helt enkelt inser att den största kompetensbristen står man själv för. Först då är man redo att ta sig an den här enorma utmaningen som man nu står inför.
Tidigare regionanställd