Med de senaste decenniernas osthyvlande i regionen känns det inte helt osökt att tänka sig regionens verksamhet som just en ost och varför då inte vår egen lokala delikatess?
Den traditionella formen kan vi dela upp i avsnitt som får symbolisera organisationens utseende. Längst bak i den bredare delen har vi våra politiskt valda och de tjänstemän som ska ansvara för att besluta och styra verksamheten på ett för regionens medborgares optimalt sätt. Sedan finns andra fallande nivåer fram till dess spets där det egentliga utförandet av arbetet finns.
Alla vet vi ju hur det i praktiken blir när kunskaperna om hur en osthyvel bäst ska hanteras saknas. Spetsen på osten är den som i snabbast takt minskar medan den bredare basen klarar sig bättre. Är det då frågan om en så välsmakande ost som vår kära burträskare har också de mindre delarna en tendens att lossna i bitar som blir mer svårhanterliga när de blivit för tunna. Ett senaste exempel då den del som verkar bestå av BB-verksamheten i Lycksele. Oftast blir den liggande alldeles ensam på sidan om den kvarvarande delen av osten till den slutligen oftast rivs upp och fördelas ut på ett lämpligt sätt.
Önskvärt vore att det tidigt tagits in en “osthyvelkonsult” som utbildat de ansvariga för osten i hur ett sådant redskap ska trakteras men det har nog tyvärr gått för långt för det redan. Enda alternativet då är att acceptera kostnaderna för en ny och se till att behandla den på ett bättre sätt.
Men, oavsett hur det går till och hur tunna skivor den än fördelas i tar den alltid slut och behöver förnyas. Det gäller bara att den ska räcka till så länge som möjligt och ge bäst effekt för kostnaden till sista skivan.
Alla förändringar, även de som syftar till en besparing, tar initialt mycket resurser i anspråk för att ge bästa resultat. Därför krävs en större ostbit idag om det på lång sikt ska gynna både medarbetare och patienter på bästa sätt.