Det var en bedrövlig debatt där båda var lika dåliga, Tidigare miljöminister Per Bolund (MP) har väl i sak rätt men är en dålig debattör, talar forcerat och har ganska svårt att få fram sina argument på ett lättillgängligt sätt. Miljöministern Romina Pourmokhtari (L) framför precis samma argument som SD gjort under flera år och särskilt i valrörelsen, inte hjälper det att hon försöker med taktiken ”anfall är bästa försvar”, kändes väldigt naiv och utan tyngd och sakkunskap i argumentationen.

Miljöministerns argument gick i stort sett ut på att kostnaden på bensin blir för hög om vi ska följa den tidigare regeringens politik, vi ska satsa på kärnkraft som troligen ligger minst 15 år bort, föra en ”smart” miljöpolitik som i praktiken innebär att den inte ska få kosta något. Argumenten är i princip samma som Bolsonaro hade när han satte igång med skövlingen av Amazonas regnskogar. Detta sägs av en minister för ett av världens rikaste länder, hur ska man kunna kräva att fattiga läder gör de uppoffringar som även de kommer att behöva göra? Nu blir man ju inte förvånad, högerpartiernas politik, dit man nu måste räkna även L, går alltid ut på att ekonomi går före allt annat, särskilt när det gäller de mest välbeställda.

Klimatet är inte bara vår tids ödesfråga utan också vår framtids. Då är det bedrövligt att regeringen tar detta på så litet allvar, taktiska överväganden går före en seriös och engagerad politik. På annat sätt kan man inte tolka att Ulf Kristersson (M) tillsätter ett högst oprövat kort som miljöminister, mig veterligt utan större erfarenheter inom området. Skälet till att hon utsågs till minister måste vara att bli av med en kritiker och att få in L i regeringsfållan ”if you can´t beat them, join them”.

Ska vi gissa att miljöministern blir den förste som får gå när det börjar blåsa snålt och Kristersson i vanlig ordning måste vända kappan efter vinden. Inte något har blivit rätt hittills, den som kan sitta nöjt bakåtlutad är Åkesson och hans gäng.