Ledarskribent Malin Lernfelt öser kritik mot miljöpartiet i Norran 3 mars. Det är inget konstigt med det, man ska givetvis polemisera och kritisera gentemot andra partier i sakfrågor. Det jag reagerar på är hennes aggressiva och föraktfulla ton när hon beskriver MP:s klimatpolitik. "Önskedrömmar", "verklighetsfrånvända", "pinsamma" och "oseriösa" är beskrivningar som ML använder.
Hon anklagar MP för populism men använder själv ett populistiskt språk. Det är inte ett språkbruk som gynnar en seriös och fri debatt. Tvärtom leder det bort från dialog och ett vuxet samtal, mot en polarisering som för tanken till Trump och andra som inte respekterar ett demokratiskt åsiktsutbyte. Det är inte värdigt en ledarskribent.
ML ger uttryck för en kraftig underliggande ilska som gör mig frågande. Men hon är inte ensam om att attackera MP på detta sätt. Kan det bero på att MP är det enda parti riksdagen som tydligt för fram att vi behöver förändra vår konsumtionsinriktade livsstil om vi ska kunna rädda planeten från katastrofala klimatförändringar? En åsikt som de för övrigt delar med en i stort sett enig forskarvärld.
Som ML skriver så anser MP att vår nationella klimatpolitik inte är tillräckligt långtgående. Både Klimatpolitiska rådet och Naturvårdsverket har i sina rapporter beskrivit samma sak, klimatpolitiken är för tam för att klara vårt bidrag till Parisavtalets mål på 1,5-2 graders uppvärmning.
Det är möjligt att kärnkraft kan vara en del av energilösningen på sikt. Men som de flesta andra som tar vår tids stora existentiella fråga utan att fullt ut förstå allvaret så missar hon tidsfaktorn. Mer kärnkraft ligger decennier bort och minskningen av växthusgaser behöver ske nu, 10-15 % per år fram till 2030. De utsläpp vi gör under tiden vi väntar på tekniklösningar finns kvar och kan inte på ett magiskt sätt plockas bort när tekniken till slut finns på plats. Därmed inte sagt att vi inte ska teknikutveckla men vi tidsfaktorn gör att vi inte kan förlita oss helt och hållet på detta.
Aldrig röstat på MP, förrän nu