Det gnälls om bensinpriset men det är inte det som är problemet. Det är bristen på visionär politik som är problemet. Om politiken levererar samhälleliga mål som till exempel heter offentlig service till hela landet och ger Riksbanken i uppdrag att ge ut det kapital i form av statliga obligationer som krävs för att genomföra detta, då sätter verksamheter igång i kommunerna som genererar arbete och kringservice som ger mer arbete. Detta genererar skatt tillbaka till staten och vi får ett samhälle utan långa avstånd i vilket man inte behöver åka massor med mil i sin bil för att kunna leva.

Om man då har ett sådant samhälle kan där uppstå ett engagemang för att bibehålla detta och se till att människor stannar kvar eller flyttar dit. Ett engagemang som kan genereras och förstärkas i föreningsliv och lokal demokrati. Detta kan utveckla en medvetenhet kring att vidmakthålla naturvärden, ett lokalt fungerande skogsbruk, kolsänkor och våtmarker som fungerar, för man vill ju värna om sin bygd och få den att leva vidare. Allt detta ger sammantaget lokala arbetstillfällen, vilket också kan stöttas av en statlig jobbgaranti.

Om det dessutom finns en statlig fond som består av intäkter/avgifter och skatt på koldioxid, kapital, höginkomsttagare och riktade medel (via politiska beslut) från Riksbanken, så skulle till och med medborgarna kunna få medel som avkastning från denna utifrån behov (till exempel 150 000 kr per år för en familj på fyra personer). I ett sådant samhälle behöver man knappast åka bensinbil för då kryllar det redan av laddstolpar och kollektivtrafiken är kolossalt utbyggd.

Nu kanske någon säger att detta är vidlyftigt och livsfarligt för vi måste ju spara i ladorna annars tar pengarna slut. Men det är bara trams. Staten har det kapital som behövs, och det finns en alarmerande ojämlikhet som behöver skattas bort. Så hoppa på tåget för ett samhälle som funkar istället för att käbbla om saker som fortsätter att göra oss beroende av fossila drivmedel.