Vi har haft anhöriga i cirka nio år på Klockarhöjdens äldreboende. För något år sedan fick de boende en liten gräsplätt, några pallkragar, buskar, blommor och ett partytält på baksidan av huset (efter många år av tjat). På framsidan av huset fanns även några bänkar och bord bland asfalt och betong.

Lyckan var stor, äntligen kunde man gå ut med sina anhöriga, bjuda på fika eller bara sitta och njuta i solen. Men säg den lycka som varar för evigt.

Besökte nyligen en anhörig och kände en sådan ilska, förtvivlan och ledsamhet. Den lilla oasen som Klockarhöjden hade fått är nu en bilparkering. Partytältet är inklämt på en kant av parkeringen och grönska, blommor och buskar är noggrant borttagna. 

Vi har nu två alternativ vid utevistelse: byggarbetsplats (det byggs nu ett höghus på framsidan, så där har bänkarna försvunnit) eller bilparkeringen. Nu när sommaren kommer får vi öppna ett fönster och se ut över bedrövelsen och förklara för våra anhöriga att här på Klockarhöjden är utevistelse tydligen inte så viktigt.

Helene Carlsson, förtvivlad anhörig.