De skriver: ”Det finns områden som staten ansvarar för, och spelar en viktig roll inom där man inte levererar i dag. Till exempel ansvarar staten för att tillhandahålla grundutbildningar för viktiga yrkesgrupper inom vården. Här måste staten ta ett större ansvar och se till att det finns utbildad personal.” Men hallå, universiteten och högskolorna utbildar viktiga yrkesgrupper till sjukvården – och de är fortfarande statliga inrättningar.
Danmarks hantering av vanlig vård under coronapandemin i våras visar med skrämmande tydlighet hur stor skillnad det blir med nationell styrning, kontra ett regionalt suveränt självstyre. Danmark öppnade tidigt gradvis upp för vanlig vård medan Sveriges vanliga vård i stor utsträckning hölls nedstängd då man i alla regioner förberedde sig på coronastormen. En skillnad som inte kan förklaras annat än att vi agerar som 21 fristående länder istället för ett, och att det drabbar både medborgare och medarbetare.
Staten kan ta ett större ansvar för vården med nationell överblick och kompetens. Det behöver inte handla om att staten ska äga sjukhus utan den bör finansiera vården, oavsett vilken region man bor i. Staten kan ha överblick och ställa krav så att patienter får tillgång till information om vårdköer samt kvalitet på given vård – så att man som patient kan söka dit man vill.
När pandemin eskalerade, till synes okontrollerat i vissa regioner och hotade i andra, berättar många regionföreträdare att det inte var så lätt att få hjälp från andra regioner. När man utsatte personal för en enorm press med tuffa scheman, krav på övertid och indragna semestrar ansåg vissa regioner att krisavtalet var bra medan andra inte ens aktiverade det. Vissa regioner skickade eller tog emot patienter medan andra satt och väntade med tomma vårdplatser.
Regionledningarna ska skydda sina medborgare och är valda för att skapa så bra sjukvård som möjligt för alla inom den egna regionen. Det är deras uppgift. Dessutom varierar folkmängd och skatteunderlag stort och behoven överstiger vida resurserna, då blir det inte jämlikt utan stor variation mellan enskilda regioner.
Nej, sjukvården behöver mer nationell styrning och professionell autonomi. Låt sjukvården få den huvudman den förtjänar.
Olof Lindström, Skellefteå