När jag lyssnar på den svenska debatten så blir jag alltid störd på överbudspolitiken. Det är väl ingen nyhet, men om regeringen föreslår något så bjuder oppositionen – Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – över:
Sänkta skatter – ännu större skattesänkningar.
Hårdare straff – ännu hårdare straff.
Större satsning på vård, skola och omsorg – ännu större satsning.
Ökat byggande av bostäder – ännu större ökning.
Fler poliser – ännu fler poliser.
Minskad invandring – ännu mindre invandring.
Höjda pensioner – ännu högre pensioner.
Större satsning på försvaret – ännu större satsning.
Så ser det ut i stort sett i varenda fråga, frånsett humanitära insatser som flyktingmottagande och bistånd där man snarare argumenterar motsatt. Detta går naturligtvis inte ihop. Det inser de flesta väljare, och även ledarskribenter, men ändå så ser vi ingen riktig motreaktion. Förmodligen av ideologiska skäl, eller av ren egoism. Man vill ha allt, men inte betala priset.
När det gäller skattesänkningar så hävdar alltid oppositionen att sänkta skatter bidrar till fler jobb och därmed större skatteintäkter. Varför sänker man då inte skatten till ett minimum, eller tar bort den helt? Detta borde ju i så fall vara en självklarhet, om det stärker ekonomin. Nu förstår nog alla att det inte skulle fungera, men varför ställer aldrig journalisterna frågan om var gränsen går för att en skattesänkning ska vara effektiv. Ska inkomstskatten vara 10, 20, 30 eller 40 procent – eller vad ska den vara?
Nu kommer politikerna alldeles för lätt undan.
Caprico