Riksrevisionsverket riktade nyligen kritik mot regeringen för att investeringarna i Norrland som drar mycket el riskerar att inte kunna fullföljas eftersom regeringen inte har en politik som garanterar stora mängder ny grön el. Indirekt är måhända detta ett svar på att regeringen inte gått Vattenfall till mötes med att täcka kostnaden för den anslutning som gör det lönsamt för Vattenfall att bygga havsbaserad vindkraft.
Regeringen ställer sig alltså i vägen för grön elektrifiering av vårt land.
Man kan fråga sig varför. Hur kommer det sig att regeringen inte vill göra det? Det hela bottnar i en föreställning om att staten inte ska lägga sig i marknadens förehavanden. Detta bottnar i sin tur i kapitalets ideologiska föreställning att staten är ett hushåll som icke får gå med underskott. Denna tes är en ideologisk grundbult i borgerligt ekonomiskt tänkande – trots att den slår en ordentlig kullerbytta när den nuvarande regeringen samtidigt är beredd att ge 400 miljarder i kreditgaranti till kärnkraftsindustrin.
Som ni märker är resonemanget ologiskt och absurt. För det första: Staten kan så länge vi har egen valuta inte gå bankrutt. För det andra: Staten har alltså muskler att klara både Vattenfalls anslutning och bygga ut den offentliga sektorn. För det tredje: Så länge staten investerar i reala värden som innebär nytta på lång sikt och skapar gröna satsningar som klarar klimatmål och ordnar en jämlik omställning händer ingenting skadligt.
Underskottssiffror på några enstaka procent är inte något som kan äventyra statens ekonomi. Överskottsmål kan ersättas med underskottsmål, det skulle ge välbehövligt utrymme för en sund utveckling som verkligen behövs i den klimatkris vi befinner oss i. MMT, modern penningteori, är ett gediget forskningsfält som visar att en stat med egen valuta har stora möjligheter att finansiera utvecklingssatsningar via budgetunderskott under tider med stora behov.
Gröna industrisatsningar i norr kräver grön el nu, men den borgerliga regeringen verkar oförmögen att leverera förutsättningarna för det. Kärnkraften tar för lång tid.
Kjell Dennhag och Jens Rundberg