För att förstå hur ekonomin i ett land som vårt fungerar behöver man börja i den reala, den verkliga ekonomin. Alltså det konkreta som till exempel utbildning, vård, skola, omsorg, hur människor mår. Mänskliga behov som kan fångas upp och omsättas i politiska mål och visioner.

Ett mänskligt behov i global skala som blir alltmer akut är att hejda den globala uppvärmningen så att vi kan bibehålla en beboelig planet. Det finns ett behov att ställa om, konvertera, få bort fossildrivna bilar, lastbilar och arbetsmaskiner. Vidare att bygga om fjärrvärmeverk till utsläppsfri teknologi, bygga hållbar elproduktion, järnväg, kraftnät som räcker till, etcetera.

Men staten styrs av en penningmässigt orienterad politik. Svaret på kravet att möta dessa behov blir att man inte kan göra några stora satsningar för det skulle innebära en risk att staten skulle gå med underskott, vilket strider mot det finanspolitiska ramverket (att den offentliga sektorn ska visa ett överskott på en tredjedels procent av BNP i genomsnitt över en hel konjunkturcykel).

Vad regeringen gör i detta fall är att man utgår från en teoretisk nationalekonomisk föreställning som innebär att pengar finns i en begränsad mängd. Vidare föreställer man sig, baserat på samma teori, att staten riskerar att gå i bankrutt om underskottet i statsfinanserna blir för stort. Men dessa föreställningar handlar inte om den reella ekonomin och dess behov, de handlar bara om siffrorna i den bokföringsmässiga ekonomin.

Vi har således ett reellt behov som nationalekonomin inte kan möta. Nationalekonomin eller den nyliberala ekonomin låser politiken. I detta vakuum fortsätter industrin att spotta ut fossila produkter. Staten gör ingenting, ställer inga krav, lagstiftar inte. Statliga regleringar ses som ett hot mot den fria marknaden.

Om man istället skapade ett tydligt politisk mål baserat på de reella konkreta behov vi har skulle man relativt snabbt kunna ställa om samhället. Vad gäller pengar så lever vi i ett land som har en egen valuta. Det betyder att vi inte kan gå i bankrutt. Vad gäller underskott kan det balanseras konjunkturmässigt av att det kommer in skattemedel när folk kommer i arbete i de behovsstyrda investeringar som beskrivs ovan för att möta klimatkrisen.

Staten kan agera som den gjorde under covidpandemin eller åren när vi tog emot många flyktingar. Vi gick inte i bankrutt. Reella behov möttes och den konkreta ekonomin fungerade. Med modern penningteori kan vi frigöra oss från nationalekonomins föråldrade bojor.