Att de äldre ska ha det bra är min prioritet. Men det går tyvärr inte längre. Det finns ingen tid att hjälpa äldre människor till den hjälp dom faktiskt har rätt till. När en äldre människa blir beviljat boende sitter chefen och lovar, guld och gröna skogar. Detta enbart för att det sedan ska krypa fram att det inte alls är så. Snarare en kalhugget fält med människor som gör sitt bästa för att träden ska växa. Personal hinner nämligen inte.
Det finns arbetspass som jag går hem från med en klump i hjärtat för jag vet jag inte gjort ett bra jobb. De äldre har fått på sig kläder, fått medicin och mat, men det är allt. Inget extra och en promenad kommer inte ens på fråga. Jag ska nämligen göra allt däremellan. Jag ska städa, diska, tvätta, desinfektera, räkna medicin, kanalsöka på tv:n, lugna oroliga själar, mata, lägga trötta äldre, toapassa, ha möte, dokumentera på datorn, signera medicin och så vidare. För att inte tala om de två sistnämnda. Det tar LÅNG tid eftersom varken dator eller mobil är anpassade för ändamålet. Min dag är bara 9 timmar och inte ens 20 minuter har jag tid att hålla handen med en äldre person. Ohållbart. Både schema, lön men främst för de äldre.
Pandemin har sugit den lilla must som fanns kvar och inte ens ett tack har vi fått. Vi har riskerat liv och hälsa på grund av detta och som tack har vi fått mindre personal, utan utbildning.
Nu går jag och det är kommunen att skylla. Jag har gjort ett bra jobb men nu tappar ni mig. Inte för att jag är lat, inte för att jag inte gillar mitt jobb. Utan för den simpla anledningen att jag är trött på att inte göra det jobb jag är ägnad till, hjälpa de äldre människorna.
Trött undersköterska