Det behövs kanske lite mer eftertanke i Nato-debatten som blossat upp. Moderatledaren Ulf Kristersson steker nu valfläsk på frågan och lovar svensk anslutning. Socialdemokraterna har hittills haft en sansad hållning, men tycks, i kölvattnet på Rysslands anfallskrig mot Ukraina, vackla i sin principiella ståndpunkt. Eller väljer, av samma valtaktiska skäl, att mumla i skägget.

Pierre Schori har tidigare i en debattartikel lyft fram hur viktigt det är att det finns länder som står utanför militärallianser och som därför har en oberoende plattform att verka ifrån. Jag instämmer helt med honom. Av den enkla anledningen ska vi dessutom ha ett starkt försvar med inhemsk vapentillverkning.

Den fråga jag framförallt ställer mig är: Vad händer efter nästa presidentval i USA? President Joe Biden är Europavän och har varit föredömligt rak i hållningen gentemot Ryssland. Men tänk om Trump kommer tillbaka? Tänk om USA fortsätter att avveckla sina demokratiska institutioner i framförallt republikanskt styrda delstater, så till den grad att landet kanske inte kan klassas som demokratiskt längre? Den utvecklingen oroar till och med många borgerliga skribenter. Vill vi verkligen vara med i ett Nato som styrs av en hängiven Putinsupporter?

Framförallt är inte tidpunkten nu den rätta. En Nato-ansökan skulle ge Putin chans att ytterligare rättfärdiga anfallet mot Ukraina. Särskilt gentemot den ryska befolkningen. En otroligt viktig uppgift framöver är just att påverka opinionen i Ryssland. Det är bara det ryska folket som kan sätta punkt för Putins välde.

Göran Lundin