Hur som helst så ringer en kvinna, söndag kväll före jul, som företrädare för detta verk och vill ställa ett antal frågor. Ljudåtergivningen är mycket skral. Kan vara en kombination av tekniska störningar, hennes svaga röst, min något otidsenliga telefon som jag envist valt att behålla samt den hörselskada jag förvärvat.
Stänger hur som helst in mig på toaletten och gör mitt bästa för att svara. Det börjar med en blandning av ja och nej-frågor, typ ”Vet du vad Norrbotniabanan är?” och ”Anser du att den ska byggas?”. Efter hand får jag även öppet motivera mina svar, eller att det ges en radda alternativ där jag ska välja ut tre, men knappt lyckas urskilja mer än i bästa fall två.
Utfrågningen utvecklar sig alltså till en parodi. För det mesta hör jag inte vad hon säger, och när jag ber att få frågorna skriftligt på min dator har hon tydligen inte mandat att göra detta. När det hela är över vet jag inte om jag ska skratta eller vad. Enkätundersökningar brukar väl som regel ske innan en produkt ska lanseras eller, åtminstone när det gäller mer hanterliga projekt än ett järnvägsbygge, när den varit i bruk en tid och ska utvärderas. Och vad mina allt mer desperata svar ska tjäna till får jag inte heller förklarat.
Därför, när jag nu kan sitta ostörd vid tangentbordet: Vad i helsike pågår? Varför anser Trafikverket eller någon högre instans, att ni behöver avsätta tid till sådant trams som åtminstone deltagandet från mig mynnade ut i? Kan tillägga att avslutande frågan var att på en femgradig skala betygsätta verket som sådant. Jag fick ur mig en trea, med tillägget att skulle jag svara enbart utifrån mitt dåvarande sinnestillstånd var det minst två steg för högt.
Stefan Holmberg, Östra Falmark