Insändare: Ni kallar det omsorg – vi kallar det underbemanning

Till politikerna i Skellefteå kommun: Det gör ont att gå till jobbet – för oss och för de äldre. Jag skriver till er som vikarie inom äldreomsorgen i Skellefteå kommun. 

Det här är inte bara ett jobb – det handlar om människor. Om äldre som gett hela sina liv till samhället, och som nu förväntas nöja sig med det lilla vi hinner ge dem. Om personal som vill göra skillnad – men som tvingas kämpa i ett system där vi själva till slut går sönder.

Vi är ofta två personer på ett pass som ska hjälpa tio vårdtagare – sex av dem kräver dubbelbemanning. Det går inte ihop. Under tiden hinner någon ramla, en annan ropar på hjälp i ett tomt rum, och någon blir liggande i blöta lakan för länge för att vi inte hinner dit i tid. 

Det är inte vår ovilja – det är er politik.

Vi ser det i deras ögon. Vårdtagarna som blir ledsna, oroliga, frustrerade. De som frågar varför ingen kommer när de trycker på larmet. De som längtar efter en promenad, ett samtal eller bara någon som ser dem som människa – men som istället möts av stressade händer som skyndar vidare till nästa.



Och när anhöriga kommer på besök, ser de resultatet av en trasig organisation – och det är vi i personalen som får ta emot ilskan och besvikelsen. Vi får höra att “mamma inte fått duscha på flera dagar” eller att “pappa är orolig och känner sig ensam”. Det är smärtsamt – för vi håller med. Vi vet att det inte är tillräckligt. Men vi gör vad vi kan i ett tempo ingen människa orkar med i längden.



Jag går till jobbet med en klump i magen. Jag går hem med skuldkänslor för allt jag inte hann göra. Det här är ett arbete som borde vara meningsfullt och varmt – istället känns det som att vi springer mot väggen, varje dag. Och det värsta är att det är de äldre som betalar priset.



Vi som jobbar i äldreomsorgen ber inte om lyx. Vi ber om rimliga arbetsvillkor. Vi ber om tillräckligt med personal. Vi ber om att få ge omsorg på riktigt. För vi älskar det här jobbet – men inte så här.



Snälla, Skellefteås politiker – kom och se verkligheten. Våga ta ansvar. Våga investera i en äldreomsorg som är värdig både för vårdtagare, anhöriga och oss som jobbar.

Vi kan bättre – men vi måste få chansen.