Dels gick hela ärendegången så oerhört snabbt och dels kontaktades inte alla organisationer som normalt skulle ha fått bidra med synpunkter på ett inte fullt lika laddat förslag. Förslaget kom ju ändå under en regering ledd av Magdalena Andersson, en socialdemokratisk regering, om än svag i mandatet. 

Det måste ha varit väldigt starka påtryckningar från olika håll eller från något håll innan en arbetarrörelse-ledd regering går ifrån 200 år av neutralitet och ansöker om medlemskap i en kärnvapenbaserad krigsorganisation.

För ett antal veckor sedan, den 27 mars, skrev Mats Rosin i en annan Västerbottenstidning, Folkbladet: "Alliansfriheten har ju inte precis varit någon fotnot i socialdemokratisk utrikespolitik, snarare själv grundstommen."

Jag håller fullständigt med och vill gärna peka på att Nato inte är vilken militärorganisation som helst. Det är en kärnvapenallians som bär lite olika styrkeförhållanden inom sig. Störst i organisationen är USA och USA har många intressen att bevaka världen runt. Asien, Sydamerika, Afrika och nu Ukraina och kriget i den regionen. 

Var det inte åtminstone delvis samma militär som intervenerade i Libyen, Afghanistan och Irak i USA:s intresse. Rädda freden och stoppa råbarkade krigsherrar? Vet inte, jag är osäker på vad skälen var. En annan osäkerhet är om Nato verkligen har som mål att skydda utsatta länder från våld och förtryck. Kan inte också Nato verka i någon makts intressen?

Nu har Finland gått in i Nato utan Sverige. Erdogan krånglar. Det är inte så att jag uppskattar att en autoritär ledare ska utöva någon sorts utpressning på Sverige men så länge den här bromsen sitter i är det bra tycker jag. Läsaren har förstått att jag inte är för ett svenskt Nato-medlemskap.

För vårt lands säkerhet: Tänk om!