Idén om "nationalism" och en känsla av sammanhållen nationell identitet har funnits kanske längre än systemet med moderna nationalstater, men är idag: en elakartad kraft som skiljer och splittrar snarare än förenar och försämras snarare än förbättrar.
För en nationalstat är det oerhört viktigt och avgörande för dess överlevnad att skapa en känsla av trohet mot nationalstaten. Nationalism kan även vara en motståndskraft mot det som upplevs vara förtryckande myndigheter, eller mot självbestämmande. Nationalism kan emellertid också manifestera sig som statsledd och/eller som ett systemisk strategi under ledning av en populistisk ledare, som får stöd av många.
Det vi ser i världen idag är till synes det senare: aggressiv, nationalism där individer och grupper har lite organisk handlingskraft eller innovation. Denna typ av nationalism, ett rikstäckande problem, använder nu bland annat för krav på ökad kontroll och för att väcka politisk oro. Dessa former av kontroll kan innebära överdriven användning av bland annat polisapparater för att begränsa rörelser, ett upphävande av demokratiska processer och ansvarsmekanismer, eller för att genomdriva identitetspolitik mot minoriteter.
Nationalism har historiskt förespråkats med demokratisk revolution och medborgarrättsrörelser. Frågan vi nu måste ställa är denna: Är Sverigedemokraternas nuvarande nationalism någon fördel för att stärka den demokratiska apparaten? Hjälper det att göra våra ledare ansvarsfulla, våra partier representativa och våra ekonomier mer motståndskraftiga mot oväntade kriser? Vad betyder nationalism som värde?
Antinationalisten