1950 åkte jag tåg från Narvik (sönderbombat) till Bastuträsk första gången som femåring. Därefter åkte jag med min mamma tur och retur till Narvik varje skollov från sju års ålder. Ibland åkte jag även på påsklovet fram och tillbaka. Det blev många mil på järnväg.
Under studier i Umeå fortsatte mitt tågresande på loven liksom under skollov då jag arbetade som lärare i Malmö. Reste ibland hela vägen till Narvik och Björnfjäll från Malmö tur och retur. Efter tio år i Malmö var jag tillbaka i Skellefteå och fortsatte åka tåg även när jag bodde i Stockholm.
Jag har sällan drabbats av förseningar och alltid prisat tågeresandet. Till i år när jag åkte från Stockholm till Umeå med nattåg, Vy tåg 92 vagn 21 och plats 34 i sovkupé. Ingen lampa fungerade vid min säng, inte heller ringledning till nattpersonal. Jag blev sjuk på natten och höll mig upprätt i korridoren. Ringde på klocka till personal men den fungerade inte.
Det är min längsta vakennatt med svåra smärtor och jag tog mig knappt genom snön till Umeå C. Men jag överlevde och är glad för det. Nu blir det inget mer tågresande för min det. Jag undrar varför det alltid sätts in gamla vagnar på norrgående tåg?