Nu monteras välfärden ner med en hastighet som aldrig tidigare skådats, sparkraven står som spön i backen och tidningsrubrikerna bara avlöser varandra. Det är kris i skolan, kris i vården och omsorgspersonalen flyr, nya kriser vart man än vänder sig.
Finansministern gömmer sig bakom inflationen och vägrar släppa till de resurser som behövs för att ens bibehålla dagens nivå, det finns en allmän känsla av att något stort är på gång men regeringspartierna håller god min och lovar nya välfärdssatsningar när ekonomin tillåter.
Jag tror att det finns en annan agenda på dagordningen, att slutligen avsluta det som började för fyrtiofem år sedan när nyliberalismens marknadsorienterade tro på individens egenmakt och övertron på kapitalets förmåga att leverera fick genomslag. Då, när split såddes bland medborgarna, när solidaritet och gemenskap blev skällsord.
Om Tidöpartierna har som mål att omstöpa den gemensamt finansierade välfärden och privatisera hela klabbet så är det dags att tala ur skägget. Man kan inte säga att man värnar det gemensamma och samtidigt, bakom ryggen på medborgarna, urholka själva grunden till det svenska välfärdsbygget, grunden till samhällsbygget.
Många privatpersoner litar inte längre på den politiska viljan och fackförbunden börjar skydda sina medlemmar med privata sjukförsäkringar. Hur mycket av vår gemensamma välfärd kan privatiseras och privatfinansieras innan vi slutar att kalla den för gemensam? Hur många pinnar kan man plocka bort från en stol innan den slutar att vara en stol?