Min dotter slussades över till vuxenvården för ganska precis ett år sedan. Hon är autistisk och har en livslång kronisk sjukdom som hon dessutom är ensam om i norra Norrland. På grund av hennes autism behöver vissa anpassningar göras för att hon ska kunna få den vård och behandling hon behöver. En sådan anpassning är möjligheten att få smärtlindring med lustgas vid provtagning och byte av gastrostomi, så kallad knapp på magen.
Detta har fungerat klockrent så länge hon hörde till barnsjukvården, men sen ... Hon bollas runt mellan mottagningar, ingen mottagning kan erbjuda lustgas för ett så enkelt ”ingrepp”. Hon är patient på medicinkliniken, där finns ingen lustgas. Kirurgen kan ordna lustgas, men hon är inte deras patient och därför vill de inte hjälpa till. På kirurgen har de dessutom bara lustgas i operationssalar och det är ju lite knasigt att boka en sådan för en så enkel sak som provtagning och knappbyte. Så, vart ska hon då vända sig?
Det här har resulterat i att hon har fått vänta oförsvarligt länge på knappbyte. Första svängen blev det sex månader istället för de rekommenderade tre. Nu är vi där igen, fem månader har gått och vi vet ingenting om hur, när och var ett nytt knappbyte ska ske. Min dotter är inte heller unik på något sätt, det finns fler som brottas med liknande problem och ännu fler är på väg in i vuxenlivet och vuxenvården.
Ska inte vården kunna erbjuda insatser för alla och kunna möta de människor som har särskilda behov på ett sätt som gör att de är trygga och slipper bli traumatiserade? Vi har tre sjukhus i Västerbotten, det känns som en självklarhet att samtliga sjukhus ska kunna ordna något så enkelt som lustgas för enkla insatser där så krävs. På alla mottagningar eller på en speciell enhet som jobbar med patienter som har behov av lite extra. Vad är problemet med detta och hur tänker Region Västerbotten lösa det?
Ska det vara så att när man blir vuxen faller allt som fungerat problemfritt i barnsjukvården?
Elenor Lindgren Öhlund, Skellefteå
Svar direkt
Självklart ska det inte fungera som beskrivs. I de allra flesta fall fungerar överföring av barn till vuxenvården mycket bra eftersom vår personal är mycket angelägen om att det ska blir så enkelt som möjligt för både barn och vårdnadshavare, men ibland blir det inte som det ska.
Det som beskrivs är ett ganska typiskt problem inom vården – om en patient har ett behov som går mellan flera olika enheter så kan det blir osmidigt och krångligt. Vi jobbar för att komma åt detta genom att mer utgå från patienterna och deras behov när vi planerar vården och en sån här beskrivning av en patients upplevelse kan hjälpa oss i det arbetet. De enheter som är involverade i detta fall har börjat titta på hur de kan lösa detta på det vis som blir bäst för patienten.
Brita Winsa, hälso- och sjukvårdsdirektör, Region Västerbotten