I mitt barndomshem stod ärligheten längst upp. Det gjorde att jag som barn trodde att alla hade ärlighet längst upp och faktiskt var samhället genomsyrat av ärlighet. Det höll också i sig väldigt länge för om jag minns rätt så var det lugnt i samhället ända till 1960. Då var det tre bankchefer som hade fifflat på något sätt. De stod rakryggat i tv och bedyrade att de var oskyldiga.

Det är tråkigt när bankchefer är oärliga och det har spridit sig i samhället. Kan de välbärgade ljuga sig fria så kan vi. Nu påstår alla som haffas av polisen att de är oskyldiga.

Det tråkiga är att det nu har spridit sig in i vår riksdag. Nu är det ganska vanligt att riksdagsmän skriver sig långt från Stockholm för att få några kronor mer i reseersättning. En annan sak de verkar utnyttja flitigt är att resa på nöjesresor med tjänstebiljetter. Utredningen av dessa felaktigheter brukar läggas ned.

Jag var trött på dessa korta meddelanden i media och kollade upp en minister. Det visade sig att det var Svea hovrätt som lagt ned ärendet. Jag mejlade och frågade varför ärendet inte togs upp och fick till svar att det berodde på att ingen skada hade skett och då fanns det ingen anledning att driva fallet vidare. Mitt svar var att både riksdagen och vi skattebetalare lidit skada genom minskat förtroende och felaktig utbetalning. På detta fick jag inget svar. Ministern är fortfarande i tjänst.

Det bedrövliga är att de som börjar gå över gränsen har lättare att gå över gränsen igen, särskilt när ärendet läggs ned.

Jag har också gått över gränsen, men det lär ju vara preskriberat nu. Den skam jag fortfarande känner inom mig lär jag aldrig bli kvitt.