I kommunvalet i Skellefteå hade Moderaterna en lista med ovanligt många namn, men det var ju inte någon stor social spridning på kandidaterna, 75-80 procent representerade det jag vill benämna som övre medelklassyrken. Inte så konstigt moderaterna är ju ett parti för eliten i Skellefteå liksom i landet som helhet. Så var det inte förr, särskilt här i Västerbotten hade högern en agrar profil långt in på sextiotalet.

För snart trettio år sedan råkade jag träffa en äldre före detta bonde som hade hunnit med att sympatisera och vara medlem i både Högern och Bondeförbundet/Centern. Vi kom in på de borgerliga partiernas ideologiska förfall, "högern dem haa ju för fan vorti liberal", sa han på bondska , med en stor portion förakt i rösten.

Han fortsatte: "När jag var yngre så var det inte så stor skillnad på högern och bondeförbundet, det var personer med samma bakgrund som styrde i toppen på partierna.” Låt oss göra en historisk tillbakablick, flera framstående högermän tillhörde pionjärgenerationen inom både lantbrukskooperationen och den fackliga delen RLF.

Nils Gabrielsson, Teg, Första Kammaren av högern och bondeförbundet gemensamt , tillhörde (BF) 1922–26, sedan höger ledamot 1926– 46. Ordförande i Västerbottens Högerförbund 1936—43, ordförande i Västerbottens Lantmannaförbund (nuvarande Lantmännen) 1932—45.

Amelius Ohlsson, Vännäsby, ordförande i Västerbottens Högerförbund 1943–45, ordförande i Västerbottens Lantmannaförbund 1945– 49, RLF-ordförande i Västerbotten 1948—59.

Carl Östlund, Klutmark, riksdagsledamot 1948–64, ordförande i Västerbottens Högerförbund 1949–64, styrelseledamot i Skellefteortens Mejeriförening 1926–61, ordförande 1940–61. Styrelseledamot Västerbottens Lantmannaförbund 1935–53, vice ordf. 1950–52.

Det är ju lätt att konstatera att det gamla Högerpartiet hade en större förankring i folkdjupet än dagens moderater, man kunde arbeta för kooperativ samverkan, någonting som numera ses som jämförbart med kommunism bland personer med en marknadsliberal samhällssyn.